Hur ser då framtiden ut för St Helena, en ö som är helt beroende av England och som är en av världens mest avlägsna bebodda platser ut? Till att börja med kan vi väl konstatera att den stora beskyddaren England, just nu har mer än nog med sina egna bekymmer. Ett Brexit som inte verkar bli vad man hoppats på, vilket kan medföra höjda tullar och långdragna förhandlingar om handelsavtal, vilket, ekonomiskt sett, lämnar mindre utrymme för att stötta St Helenas utveckling. Utöver det är England det europeiska land som drabbats hårdast av virussjukdomen covid19 och har nu påbörjat sin andra lockdown. Även detta påverkar naturligtvis den engelska ekonomin negativt och därmed även St Helenas möjligheter att utvecklas. Så nu hänger det än mera på vad öborna i Atlanten kan göra själva åt sin situation.
Så vad kan man göra? Turism har aldrig varit en stor inkomstkälla för St Helena och under rådande omständigheter lär det inte kunna gå att öka på den, om det ens är önskvärt med tanke på vilka följder det kan få på grund av det numera ökända virusets härjningar. Industrisektorn på ön har heller aldrig varit speciellt stor och den lär aldrig kunna mäta sig internationellt på grund av de naturligt höga transportkostnaderna från ön. Därmed blir St Helenas i stort sett enda möjlighet till ökat välstånd just nu att satsa på ökad självproduktion och då framförallt inom jordbruksnäringen.
En sådan satsning kan kanske tyckas konstig, speciellt som vi normalt, kanske felaktigt, använder antalet sysselsatta inom jordbruk som ett mått för vad som är I-land respektive U-land. Om mer än 50 procent av ett lands befolkning är sysselsatta inom jordbruk räknas det som ett U-land och tvärtom, om mer än 50 procent av befolkningen i ett område är sysselsatta inom industrin och tjänstesektorn räknas det som ett I-land, men kanske det i och med den största pandemin i nutid och den allt mer allt mer alarmerande och kännbara klimatsituationen är dags att vända på det här. Inse att vad som gäller är överlevnad på grund av den rådande situationen, inte att gamla normer skall fortsatt gälla.
För ett avlägset område som St Helena gäller det här i allra högsta grad. Man kan aldrig mäta sig i industrialism med mer centralt belägna platser. Självförsörjning via naturprodukter är den enda vägen att öka självförsörjning och minska behovet av England som är hållbar för St Helena, även om det i ett kuperat och klippigt område kan verka vara en svårframkomlig väg.
Fisket är ytterligare en väg till att utöka självförsörjningsgraden och där man även kan bygga upp en export till exempel till framförallt Sydafrika till viss del.
Så även om det kan verka vara att gå tillbaka i utvecklingen är en tillbakagång och en satsning på, samt utveckling av matproduktion det enda som kan leda en plats som St Helena framåt.