Sid 427. Fredagen den 1 Mars. 1974.
Barometern stadig men ändå börjar regnet vid sju-tiden. Många är redan ute vid sina potatisåkrar för att plocka hem skörden. Molnen kommer allt lägre ned längs fjällväggen och regnet blir allt tätare till slut ser byn ut som om den låg på en slätt utan horisont, bara gråa skyar en ovanlig effekt för ögat och sinnet, vi behärskas annars alltid av berget. Cirka 10 nm ut till sjöss syns en ljusare rand under molntäcket, som tydligen indikerar klar himmel. Öfjäll är alltid moln-samlare.
Ian Anderson, vår telegrafist och postmästare, knackar på han bär min filmkamera under armen i vattentät förpackning. Den är återställd från sin totala nedrostning och kan nyttjas när jag seglar till Nightingale. Den har varit nedmonterad i alla sina månghundrasmådelar där rosten trängt in till varje liten del. Jag såg när Ian började plocka sönder den och samla alla smådelar i en skål på arbetsbordet. Den kan aldrig bli använd mer som filmkamera, tänkte jag. Men bara någon vill skriva ut dödsattesten är jag tacksam.
Ian har använt många av sina fritimmar åt detta puzzle resultatet är närmast ett mirakel av en skicklig man. Han vägrar bestämt att ta emot de tio £ som jag erbjuder som en liten erkänsla däremot bjuder han mig hem till middag denna dag. Efter måltiden skall vi tillsammans göra en utflykt till hans shetländska hemö Unst, samt ill Sydgeorgien och Falklandsöarna via deras Slides. En sådan afton kan man se fram emot med glädje. Både Ian och hans maka Dorothy är riktiga öbor som helst söker sig till öar.
Den grad dagen är kvav och livet i byn har en stillsamhet, som väl passar den dävna dagen. Dessutom fyller en av Tanny-männen 36 år. (428) Han har bjudit mig att komma till huset. Det är Piers Hagan, en medlem i den misnta klanen på ön, de är bara 12 individer. Försynta människor och fåordiga, men pålitliga i sin vänskap. Han är andra rorsman i Tanny.
Vi väntar att få nyheterna från det Engelska Valet under kvällen. Det var svåra störningar under morgontimmarna men i afton skall våra lokala nyheter sändas och troligen har man snappat upp något av denna viktiga händelse. För öborna betyder det föga, vem som sitter vid makten i det avlägsna s.k. Moderlandet. Trots sina två år i Storbritannien är The hOutside knappast någon realitet för dem.
De flesta Ex-patriates finns inte i sina arbetsrum denna eftermiddag troligen sitter de hemma och försöker få in BBC-Overseas News för att höra vilka nya prövningar som hemlandet skall möta. Blir det Labour eller Conserative?
Vad jag kan finna anser man att Wilson som högsta ämbetsman inte är den bästa lösningen för UK. Själv har jag inte lyssnat till några nyheter under den senaste månaden, varken sökt BBC eller någon annan station. Vad som hänt i Sverige är fullständigt okänt för mig det är så utan betydelse för mig i denna värld. Kanske har jag lär av öborna att låta den lilla verklighet som omger oss vara min illusion av världen.
Det är den nya tidens helgdagsafton idag. Man slutar 15.30 vid alla arbeten på ön utom de två som har skift-tjänsten nere i fiskefabriken. Det är alltid två män som har den uppgiften en vecka tillsammans. Börjar 06.00 och slutar 22.30, när ljuset släcks och dieslarna slutar att brumma. När jag rustar mig för att gå upp till Piers Hagan har vi ett riktigt höstregn det öser ned timme efter timme och mörkret kommer tidigt. Det skvalar (429 Den 1 Mars. 1974) och trummar och forsar längs de djupa rännorna i vägarna och från fjället dånar vita vattenpelare. Det är ingen kväll att vara utomhus, men är man bjuden bör man infinna sig. A bit wet hotside är inget skäl för att sitta inne.
Alla har gudskelov hunnit hem från The Patches, även traktorerna med sina laster på flakvagnarna har hunnit hem till byn. Det har varit en påfrestande dag för alla som varit i arbete.
Jag viker ihop en pundsedel och placerar den i en tobaksburk, som min födelsedags gåva till Piers. I denna lilla värld är den tomma burken nästan lika värdefull som gåva, spm slanten. Man sparar alla tomma askar, alla pappersbitar som kan tänkas vara av framtida nytta inget kastas bort i onödan.
Regnet ökar till vattenfall jag tvingas att avvakta min utgång. Nu hjälper knappast ett regnställ. Sommaren har bjudit på sådant finväder att vi väntar på normalt tristanväder en lång tid.
När jag går upp till byn kan jag räkna åtta vattenfall, som dånar över samhället. Väldiga vattenpelare som störtar utför branterna från höglandet och använder stenblock som hammare för att plöja väg. Erosionseffekten är fruktansvärd.
Hos Piers Hagan är få gäster samlade. Far och mor och en onkel. Proceduren är densamma som i alla andra hus vid högtidsdag. Man serveras sin pjolter och i sinom tid tekoppen och något tilltugg. Inte så finess-betonat som hos Basil eller Harold, men efter sedvänjan acceptabelt. Samtalet rör sig om potatisen om den rika skörden. Under samtalet håller Piers igång en stor band, kassettbandspelare, som med skrällande oljud gör samspråk nästan omöjligt. Den är tydligen fin, s. k. status-symbol, eftersom han är så mån om att den skall vara igång oavbrutet. På samma bord står en potta full med billiga plastblommor, som också blivit (populärt?). Kvinnorna stickar medan vi språkar långa pausmoment finns i konversationen. När jag haft min del av förtäringen kan jag tacka och gå utan större störningar. Sättet att lämna sin gåva och att taga farväl är lika fritt från ceremonier. Man reser sig upp och lämnar rummet, nickar åt värden och värdinnan.
Jag fortsätter ned till Ian Andersons hus för att förtära min middag under deras tak. En drink serveras och vi kopplar in den lokala radiostationen. Först kommer BBCs Overseas News, som ger en vink om att Labour har någon övervikt men atmosfärsika störningar gör hela nyhets-tjänsten illusorisk. Vi har inge större nyfikenhet, vi kan vänta tills alla fakta är klara. Efter världens problem kommer de lokala nyheterna. Admin har skrivit ut det papper som en öflicka skall läsa upp. Hon berättar att Mr. Stevenson inbjuder alla som antecknat sina namn för schackturneringen att samlas In the Pub söndagen den 3 Mars och att Rowley vill bjuda på en öl för deltagarna. Mitt önamn är tydligen fixerat trots att hon har papper att läsa kanske kan hon inte läsa. Det är en ung flicka, som denna afton sköter den lokala radion, med stor ambition.
Vi samlas runt bordet där Ian med maka har delikatesser att bjuda färska tomater från egen odling samt sallad och gurka. De är öbor och därför jordbrukare i liten skala. Innan de lämnar ön kommer deras lilla trädgård att vara en vacker demonstration vad som kan erhålla från jorden om man har vindskydd och kunnighet.
Efter vår måltid måste vi skynda till vårt avlägsna mål: Syd-georgien. Ian har tillbringat fyra säsonger därnere och hans bilder ger oss en hisnande upplevelse av detta landskaps dramatiska formationer. Vinter och sommar är lika majestätiska att döma av bilderna som visar snöväggarna över husen och de blanka ljusa sommarnätterna. Ians kommentarer är intressanta, men bundna till telegrafistens begränsade möjligheter att komma ifrån sin tjänst.
(431 Lördagen den 2 Mars 1974) Ett väldigt molnparasoll ligger tryckt över hela ön och långt ut mot horisonten. Ur tjockan faller ett ihållande regn. Molntaket är lågt, våra antenner ur runt radioskjulet petar upp och försvinner i nederbörden över samhället. Från de molntunga fjällsidorna sprutar, studsar och forsar vattenfall. Från bergssidorna stiger ett dån som möter dyningens malande sorl från kusten. Då och då hör man prassel fjället; en klippa lossnar och börjar rasa utför och ljuden åter till ett krasande lätte som blandas med de andra ljuden.
Det är kvavt och tungt att andas för en vanlig människa hur skall det inte vara för en person som lider astma? Flera av öborna plågas av denna åkomma. Det händer ofta att doktorn blir kallad till som är: Tight to-day. Han ger en injektion eller piller. Några barn har inhabiliterings medicin med sig i skolan, för att lindra plågan. Fuktigheten har under den senaste veckan pendlat mellan 88-94%. Temperaturen är ca 22 gr. Celsius.
Kläder och skor måste skötas väl för att inte mögel skall angripa dem, kuverten klistras av sig själva och papper blir svårt att handskas med. Svetten pärlar ständigt från kroppen.
Under morgonen har många vandrat ut till potatisodlingarna; de flesta återvände när de såg hur molnen sjönk altt lägre över markerna. De flesta blev soaked into the sin.
Gamle Ned Green, 74 år, var nere vid stranden och lastade sin åsna med två stora nät av kelp, vid 06.00-tiden imorse, innan han gick ut till åkrarna en halvmils vandring. Därute hade han samlar några säckar av ull som någon ägare inte behövde. Kelpen och ullen blandade han och placerade i ett tomfat för att användas när han spadvänder nästa vår. Då började regnet. Ned samlade sin åsna och (432) återvände till byn medan slagregnet forsade ned över honom och alla andra på vägen.
När jag kommer upp till Ned har han bytt till torra kläder. Utanför huset ligger hela arbetsdrese; underkläder, skor strumpor, byxor, skjorta och jacka i en plaskvåt hög. Få äldre människor i utanför världen kan utföra denna lilla morgonprövning och enbart känna sig stimulerade av promenaden. Vi har en fin liten pratstund i hans enkla men välskötta hem. Han känner sig ensam efter hustruns bortgång, trots att han delar huset med en gift dotter. Han säger att hellre skulle han vilja vara i England en illusion att han skulle finna mer avkoppling där. Här på ön är han omtyckt av alla och har barn och barnbarn runt omkring. Dessutom har han alltid något att pyssla med, som denna morgon bevisar. Under veckodagarna har han arbete i fiskefabriken och under lördagen kan han pyssla med sina potatisåkrar, och små blomrabatter. Eller ta någon av barnbarnen med sig och vandra över till Pigbite och plockar bären från kråkriset.
Vid middagstid bryter solen fram och värmen blir tryckande. Molnformationerna är dramatiska när de dansar fram utmed fjället och de slöjmoln som hänger utanför läbältet över havet.
En lördag är alltid en dag när alla händer är flitiga. Runt långbåtarna är grupp i verksamhet och runt de tre mindre dukklädda båtarna är delägarna i intensivt arbet. Man nalkas slutstadiet målningen. Därefter kan man i samlad flottilj starta seglatsen till Sandy Point, Stony Beach och andra platser runt ön utan att behöva fråga om hjälp om från PWD eller Factory. Man är oberoende!!
Hos Alice och Sidney är tjugo kvinnor uppbådade för att karda ullen. De börjar tidigt om morgonen. När The Cardigan-gang är färdiga med sitt arbete återstår för Sidney att hämta spinnhjul från olika ägare. Själv har han snickrat ihop ett solitt instrument åt sin (433) maka Alice; en spinnrock, eller spinnhjul till de nödvändiga tingen i ett gammeldags tristanhem. Det finns cirka 15-16 spinnhjul på ön. Alla hemmagjorda, av robusta trästycken. Hela instrumentet är unikt för ön. Varför man har det stora svänghjulet istället för svängklaffarna vet jag inte. Konstruktionen är primitiv en hand måste alltid hålla hjulet i rörelse och den andra handen skall sköta ullen som tvinnas. Han hämtar fyra spinnhjul runt om hos grannar och åtta kvinnor samlas för att ge Alice hjälp med sin ull. De olika spinnhjulen är av mycket olika stadga och kvalitet, snickarmässigt. De speglar de hushåll, som de kommer från. Alla senare spinnrockar har kullager i navet, men de äldra som fungerar nästan lika bra snurrar runt en pinne som axel. Den bästa oljan för hjulnavet är att koka av koshank och nyttja den oljan, enligt öborna. Hjulet är cirka 1 meter i diameter och är fäst vid en grov påle, som skjuts upp från själva bocken som är också en solid planka, för att ge stadga åt hela maskinen. En rund stav av armens storlek bär upp sländan, som är förbunden med det stora hjulet.
Flickorna, som spinner är av olika åldrar, men alla har snabbt handlag och rörelserna är vackra att betrakta. Ingen pratar under arbetet. Det är en stor hög av kardade ullrullar som skall bli en så jämn tråd, som möjligt därefter skall två trådar förenas till en, processen kallas Twisting. Efter twisting återstår Balling. Det kräver övning denna damla konst de flesta av dessa 35-40 åriga har börjat sin lära som småtöser under en tid när ullen var livsviktig för alla på ön. Kläder, underkläder och strumpor tillverkades av den inhemska ullen. De flesta av de samlade spinnerskorna idag använder inte de tjocka, varma tristanplaggen.
(434) Innan solen sjunker i väster har Alice all sin ull förvandlad till garn i långa härvor (skeins). Sex slingor stickgarn som har krävt många arbetstimmar för att få klart. Förr i tiden hade man carding en dag och spinning en annan dag men i nutid vill man ha allt färdigt samma dag. Får man hjälp av andra, så måste motsvarande hjälp givas tillbaka. Det finns ekonomi i systemet, det är bara penningen som saknas, eftersom man byter arbetstjänster.
När jag talar med Alice om all det fina garn som hon har erhållit under dagen så säger hon att det räcker ungefär till två tröjor för manfolk. Det gör mig betänksam när en stickad stortröja kostar 12£ på tristan, efter så många komplicerade arbetsmoment. Från klippningen, hemtransporten, tvättningen, oljningen, kardningen till spinnandet och omsider stickningen. Många ex-pats vill inte betala denna summa 12 pund, därför att man inte begriper alla arbetsmoment som ligger bakom produkten. Huvuddelen är kvinnoarbete, det är därför som priset ännu är så lågt. Räknat i låga kvinnolöner borde priset vara minst 20 pund per tröja. Sent om aftonen är de klara hos Alice och Sidney. Han återställer spinnhjulen till de olika ägarna och huset städas efter dagens folkvandring; möblerna plockas in i finrummet och mattan rullas ut. Plastblommorna kommer åter på plats och man är redo att möta sina vänner i civilisrad miljö. Thomas och Victoria Glass kommer ned för att spela några övningar med Whist.
Jag är bjuden till Admin där man har privat Filmföreställning denna afton men jag har tackat nej. Dels därför att filmen är fånig, dels därför att dessa privata filmaftnar irriterar öborna. Varför skall The Station-people ha denna fördel?? För admin är det en Inkilning för att bli bjuden på middag hos alla de andra (435) brittiska tjänstemännen. Det är inte min slutledning utan en uppgift från flera av hans tjänstebröder och deras fruar. Ordet tjänstebröder skulle Ian Administrator uppröras utav – – eftersom han alltid säger My doctor, My wireless operator osv. I relation till utanförvärlden säger han också My island. Det är inte affektion utan en härskares attity. Denna detalj irriterar alla hans medarbetare. Om aftonen när jag går förbi The Residence, som är hans ny titel på sin tjänstebostad hör jag hur högtalarapparaten skräller långt utanför omsorgsfullt tillslutna fönster.
Jag vandrar upp till Puben för att ordna morgondagens schack-möte, som skall äga rum i den eljest stängda lill-krogen. Fullsatt med män och kvinnor i sina avbalkningar och barn i förstugan. Damerna stickar och pratar, barnen leker stojande och männen sorlar runt bardisk och biljardbord. En trevlig tavla av en städad lördagsafton. Innan krogen stänger går jag hem och besöker de två män som har skiftet i fiskefabriken. Det är Lars Repetto och Lawrence Lavarello. Jag inbjuder dem att komma och ta en pjolter när de är färdiga med dagens jobb. Det har blivit en sedvänja att någon gång under veckan be de vakthavande tiita upp innan de går hem. De är försynta och stannar aldrig länge men uppskattningen är stor för avbrottet.
Några kvällstimmar vid skrivmaskinen innan ljuset släcks. Plötsligt knackar det på dörrhalvan och Doc och hans maka tittar in. De kommer från administratorns bioföreställning. En förskräcklig smörja säger båda men umgängesafton där dryckjom serveras i riklig mängd. Dock en bortkastad kväll, nu vill de njuta en liten stund av normal genuin trevnad. Samtidigt kommer ömännen en fin samtalsafton om fisk och potatis och ull. Vid midnatt har mina gäster tagit farväl. Natten är stilla och kvävande varm 23 gr. Celsius och 92% fuktighet.
436. Söndagen den 3 Mars. 1974.
Klockan 06.00 är jag vaken och går ut för att betrakta väderleken. Det är svag vind och föga moln runt basen. En finvädersdag.
Kyrkklockan pinglar ödsligt och tunt vid halvåttatiden. En ström av kyrkklädda öbor p alla vägar; att vara kyrkklädd betyder mörk kostym och slips för män och schalett på hkässan för allt kvinnfolk. För barnen är det högsta elegans med vita halvstrumpor och blankskinns-skor. Till kyrkbesöket hör också gravallvarliga ansikten, inte ett igenkännande leende, eller handvinkning på avstånd.
Första söndagen i Lent kanske är det anledning till att bänkarna är så fyllda av folk. Alla har börjat sin fasta på någon detalj i deras dagliga liv många av männen har givit upp cigarett-rökning (under Lent), andra fastar på starka drycker, andra på sötsaker, andra på whisky, en del på potatis det är några rundmagade kvinnor som har valt det offret. Även barnen deltar i Fastan med att försaka socker.
Många psalmer och böner så skall gudstjänst skötas. I bönerna välsignas särskilt vid denna tidpunkt potatisen. Mitt under en av psalmerna stryker en katt förbi norra fönstren. Alla avbryter sjungandet och stirrar ut, som om ett spöke passerat. Katterna är dödsdömda sedan någon månad tillbaka genom dekret av The Island Council. Det var doktorn som lyckades med denna för ornitologoer välsignade kupp. Han angav som skäl att en svår sjukdom, med invecklat latinskt namn, kunde drabba alla havande kvinnor och alla små barn i samhället. Skickligare kunde inte ens Belsebub angripa en motståndare. Medlemmarna i Island Council är barnkära och något naiva när hjärtesträngarna dallrar. Dödsdomen antogs utan protest. Även prästen svalda sin tilltänkta opposition. Frågan vem som skulle döda alla huskatterna följde logiskt och blickarna föll på ordningsmannen polissergeant Albert. Men han anmälde prompt att den handlingen kunde han inte utföra! Alla öbor vet vilken olycka som väntar den som avlivar en Huskatt. Tystnad, tills Doc med lättad stämma anmälde sig som kattdödare. Men man måste föra husdjuren till honom i säckpåse eller kartong.Döden skulle bli smärtfri, intygade han. Hela proceduren har i olika katt-omgångar utspelats i hans hus. Det rum där skotten avfyrats mot desperata kattdjur, har jag och läkarens maka döpt till The Chamber of Horror. Hela rummet måste efter katt-episoden nymalas och vädras många dagar.
Därför är uppståndelsen avsevärd när vi som sitter nära de norrra fönstren ser en katt trankilt passera utanför Helgedomen. Jag ville varna katten, men fönstret gick inte att öppna.
Ett två-årsbarn skriker och gnäller genom hela gudstjänsten, då och då hör man en dask i rumpan och ett nytt illvrål. Fastetiden är högtidligt invigd.
Sommaren har kommit tillbaka, det är varmt och soldirrande över hela slätten. Många av ungdomarna har dragit ut till Burnt Wood för att klättra upp till basen och plocka berries. Det tycks ha blivit en ny sedvänja, som liknar gamla sedvänjor. Efter kyrkan hälsar jag på en del av de gamla, dricker några koppar te och får löfte att återvända med min bandspelare när det behagar mig.
Under eftermiddagen samlas åtta av de som givit sina namn till shacktävlingen i Puben. Borden med bräden och pjäser är snyggt framställda och ölburkar står på varje bord. Man slår sig ned därefter hörs bara viskningar och ibland Schack-Matt. Jag tjänstgör som domare om tvistefrön finns. Intensiv tvekamp vid alla bord. Inga skämtsamma ord, bara allvar. De flesta tycks dela sina vinster. Prästens nitiska önskan att bli vinnare blir allt mer diffus, som möjlighet. Artisten tycks ha tur!
(438 Den 3 mars 1974) Efter tre timmars spel måste jag bryta upp för infinna mig vid ben och Maggies party. The Glaxton är öns gästfriaste personer. Han är bas för PWD och har uträttat mycket nyttigt under sina två år nygift på ön med sin unga fru. Det första giftermål mellan Ex-Pats under öns historia. Ett stort kalas följde, som ännu ger eko under samtal. Det är Bens 3:dje hustru. Nu har han funnit sin kvinna om lyckan är permanent kan ingen sia om. Men att hemmet är trevligt och gästfritt kan alla besökare intyga. Dessutom har de ofta lika många öbor som ex-pats i hemmet. Denna vackra eftermiddag har de kallat större delen av PWD-gubbarna jämte deras fruar. I kvällssolen sitter man på bänkar utanför huset värdfolket är perfekta när det gäller att hålla reda på turerna och drinkarna och tekopparna och de fina småsandviches, som den 30-åriga Maggie själv bakat. Det ger festen finare ton när de gamla och unga ömännen med fruar sitter finklädda i denna miljö. Jag stannar ända trills de lokala nyheterna sänds. Kl. 20.00. Det ryktas att Administratorn, The Treasurer och The Padre skall tala till folket om det just avslutade Brittiska Valet. Ian Fleming är ordförande, med extra sonor stämma- de andra två skall försvara Conservative, Liberals och The Labours. Hela samtalet ligger utanför öbornas intressesfär, det är tydligt av de likgiltiga miner som de visar dessutom är det som om man hörde några Bysnillen uppträda på cirkus. Det är lätt att kritisera om ingen gör något så bli inget gjord detta prat kunde givetvis hellre vara ogjort. Under kvällen deltager flera av de bästa rorsmännen i partyt. Jag söker att känna alla pulsen om en fråga som fyllt hela dagen, vid samtal man och man emelnna blir det Nightingale Seglats imorgon?? Alla tror att det blir stor sjösättning av alla Longboats men alla svarar: I cant tell.
439 Måndag den 4 mars 1974
Klockan 05.00 är jag vaken och klär mig för sjön. Samtidigt skyndar jag upp till byn för att träffa den rorsman jag skall segla med. Då ljuder The Dong, som förkunnar fiskedag. Alltså finväder som dokumenteras. Det lyser små lampor i de flesta öhemmen. Lukten av birdfat, stickande, fishy en sur doft, som indikerar att stekgrytan är igång i alla öhem. Flera av männen är redan på väg ned mot hamnen med sina säckar av regnkläder och hemmagjorda ryggpåsar med The Flaks och smörgåsar och livnältena. Jag träffar Lindsay Repetto coxen ombord i Lorna. Han har högt renommé bland ömännen, men han är tveksam angående seglatsen. Havet är blankt. Det är omöjligt att fastställa vilken vind som skall komma under dagen. Jag går ned till The Factory. Alla män står i ordlösa grupper och tittar ut över havet. Även fiskebåtarna ligger kvar på piren. Uppe i samhället är det likadant, vilket jag avspanar med kikaren. De står med hängande armar som levande monument av obslutsamhet. Om man frågar någon så är det ingen som vet något. I cant tell. En komisk situation för en främling, men typisk tristansituation
En del av männen har i tidiga gryningen dragit ut till The Patches, andra har berett sig för fiskedagen, andra vill segla men ingen enighet finns. Ingen kan taga kommandot, det måste lösas på annat sätt, s a s av sig själv. Jag går åter upp till den plats där longboats står uppställda. Två båtlag har samlats kring sina båtar. Lawrence Lavarello – British Trader – har tydligen övertalat Steve, Smily Glass, rorsman i Tanny att de bör göra sällskap. Ryktet går runt att två båtar skall segla, inte de andra sex. Då förlöses någon aktivitet hos de andra. Tre av fiskebåtarna sjösätts och puttrar ut ur hamnen. Jag samlar mina kameror, anteckningsblock, filmkamerna och livbältet och ryggsäcken med termos och smörgåsar och kikaren och följer med fiskebolagets Motorbarge för att se en del av kusten, för att se (440) arbetet med de öppna kassarna och de smidda Wiretraps. Basil tar också en dag ledigt för att fiska med handlina. Havet fortfarande utan en kåra av vind. Vi tar långbåtarna under bogsering längs kusten, förbi Anchorstock Point. När vi kommer ned mot västra delen av ön kan en lätt bris skönjas över dyningens rygg den är sydväst. Den enda vinden som inte är lämplig för Nightingale-seglatserna. Vi ger dem en push ned mot The Caves men där läggs bogserlinorna av. Stor tvekan i båtarna ingen säger någonting det överlåter man åt rorsmännen.
Hela äventyret har blivit äventyrligt därför att det berör deras prestige. Att segla tillbaka till hamnen är det enklaste men vilken fadäs att åter komma hem och medge att man inte vet mera om väder och vind. Att fortsätta är möjligt, men det kan betyda många långa varma och svettiga timmar vid årorna. Att driva fram och hoppas att Gud skall upptäcka dem och ge en barmhärtig vindpust är också en möjlighet. Jag hör Steve säga till sina kamrater i båten I have returned many times before, when wind has changed. Han är mer tveksam än vad jag sett tidigare. Samtidigt utövar vi i båten en hel del teasing, som indikerar roddens besvär. De reser sina riggar och hissar segel en liten svag virvel anger att båtarna är under drift med hjälp av segel eller strömmen. Vi vinkar farväl och styr mot de platser där Barton, Barney och Basil skall sänka sina handlinor till 35 famnars djup. Klockan är 10.00. Solen bränner över havet men molntaket som döljer höglandet är massivt. Nightingale och Inaccessible är mörka profiler på horisonten. Hela dagen kan vi se seglen men vid 15-tiden är de borta. Man har plockat ned riggen, placerat sig vid årorna. Det betyder ett dagsarbete att knega sig ut mot de avlägsna, men ändå profilskarpa öarna.
(441) Vi fiskar inom kelpranden men har ändå 1½ n.m. in till kusten, djupet är ca 40 fathoms. Strömmen sätter starkt utmed kusten och all växtlighet från den storbladiga Macrocystis-kelpen är nedpressad under vattenytan och är föga störande för motor och snurra. Strömmen är yrkesfiskaren svåraste problem när den sätter kraftigt kan den föra med sig både kassar och bojar, ut på djupare vatten. Fiskar man på 80 famnars vatten så betyde det en avsevärd förlust av tågvirke, av fiskeredskap men framförallt förlust av den kanske fiskfyllda klassen (The Trap). Ibland flyter bojen upp till ytan någonstans men ofta är de försvunna. Runt tristanstränderna vittnar mängden av gammalt tågvirke, av gamla bojar om den ständiga förlusten.
Männen agnar sina krokar, två på varje lina och sänker till botten agnet är en stor bläckfisk som man skär stycken ur. Fisket är förbluffande rikt. En stor 1½ meter hög plastsäck är snart fylld av granna Fivefingers (Acantholaris monodactylus), Soldiers (Sebachtichys capensis) och den största och vackraste av alla The Bluefish (Seriolella antarctica) och den likartade Stumpnose (Seriolella Christopherseni). Alla dessa fiskar är förstklassig matfisk. Under fisket driver båten, när den kommer ur de märken man har som ledning för fisket, startas motorn och man flyttar till nästa plats. Att hiva upp en Bluefish om 25kg vikt, som gör motstånd är ett tungt arbete. Jag känner på en lina när en stor fisk har huggit det var nära att jag föll överbord av överrakning. Plötsligt skjuter en haj upp från djupet mot båten och snappar efter en stor Bluefish som Basil halar in. Männen blir upphetsade Basil får tag den grova pik, som man har i båten och nästa gång när hajen stryker upp mot båtsidan hugger han fiskpiken så att köttet fläks upp hajen gör ett kast och försvinner. Basil har piken kvar i handen hullingen kroken är rak. Samtidigt har Barton en 40kg fisk på sin lina som han med möda halar in en häftig virvel i havet och fisken är plötsligt huggen i stycken huvudet återstår och en större haj plöjer med kraft och hastighet in mot båtsidan. Huggkroken, uträtad och likt ett spjut begravs i köttet hajen gör ett högt språng ur vattnet och går fri men ett hål gapar i buksidan och havet blir rött runt djuret. Männen är upphetsade. Vi väntar en stund om några fler skall dyka upp. Det stora fiskhuvudet kastas tillbaka för att locka nästa vidunder. Vi ser en hajfena skör ytvattnet hundra meter från vår farkost. Inga fiskar hugger längre på krokarna, alla har flytt grannskapet när hajarna tumlar omkring.
Motorn startas och tar oss till en fiskeplats. I kikaren kan vi skönja långbåtarna, som under rodd kavar sig fram över nästan vindlöst hav. De försvinner i de långa dyningarna och dyket upp på vågkammarna för ett ögonblick. En lång dags möda innan de når sitt mål vid Nightingale. En delvis förlorad dag men de har prestige kvar. De vill landa vid ön efter kanske sju timmars sjötur.
Det börjar lida mot kväll och fiskebåtarna som har satt sina redskap börjar vittja dem. Man har cirka 10-tal av nets ute. Det är nätkassar, som man vittjar flera gånger om dagen, i regel satta på mindre djup än The Wire-traps. De sistnämnda vittjas två gånger om dagen de är sätta på ca 100 fathoms of water. Man avslutar dagens havsarbete med att plocka upp de större kassarna. Under tiden som redskapen är sänkta fiskar man med handlina för att få agn till kommande dagars fiske, men även för matfisk som man tar hem. Matfisken rensas och placeras i de frysboxar alla har i fiskebolagets frysrum. Yrkesfiskarena har alltid mat, fina fileer att hämta. Det är brukligt att de delar med sig till äldre släktingar och vänner. Men det finns hushåll där färsk matfisk inte är vardagsmat.
Sid 443 De två powerboats vi följer har klent resultat, men man har inga störe förväntningar under denna tid av året. I en del kassar har bläckfiskar slunkit in och att döma av The Crawfish hoppande och flängande i fångstkassen är bläckfiskarna deras största fien, vilket bekräftas av männen. Bläckfisken, av ömännen kallad The Catfish har enligt deras mening ökat under senare år. Vissa dagar kan de ha 20-30 bläckfiskar i kassarna. Som bete vid handline-fiske är de högt värderade eljest är de ansedda som ogräsfisk. 1975 fångas på export till Japan.
Under dagen har vi sett en strömmings-stor fisk i väldiga stim lyfta ur vattnet med brus, det är The Sardines, enligt tristanborna, och sillstora flygfiskar seglar ofta över vågkammarna i eleganta luftbågar. Det mäktiga bältet av Macrocystis kelpen måste vara grogrund för ett rikt maritimt liv runt hela ön. När vi mot kvällningen styr in mot hamnen har männen, ombord i vår motorbåt, cirka 300 kg av prima fisk.
Vinden är nordvästlig och laber, men dyningen har ökat under dagen. Det är finvädersmoln runt horisonten, vilka indikerar möjligheten av en seglats till Nightingale under morgondagen. Tristan högland är svept i virvlande molnmassor, som växer till en massiv molnstod över byn och kusten. Strömmen runt kusten sätter västvart med tre knops styrka, enligt ömännen. Endast tre båtar har fiskat under dagen och deras fångst behandlas med Tailing och Worming men går därefter in i frysrummet för att förpackas vid nästa större fiskedag. Bara män sysselsatta under några timmar om kvällen.
Efter dagens sol- och saltfyllda timmar känns huden het. Jag går hem och börjar samla mina instrument för den kommande seglatsen till Nightingale. Alla jag talar med är inställda på seglingen under morgondagen men inge säger definitivt besked I cant tell! Det är erfarenheten som talar i deras avvaktande attityd.
(Sid 444 Tisdagen den 5 mars 1974)
Stilla morgon med stort lävattensbälte utanför kusten och svagt rumlande dyning. The Dong ljuder innan dagen inträtt. Från min hydda ser jag upp mot byn, som ligger dold i mörker under den höga fjällväggen. Små ljuspunkter rör sig och fönsterljus är tända. Tupparnas konsert pågår i alla byns områden och den stickande doften av fågerlöfett som puttrar i grytorna visar att samhället år igång. Kvinnorna rustar matsäckar innan manfolket skyndar ned till hamnen för att sjösätta sina fiskebåtar. Jag ser en ström av män på väg ned mot The Factory med sina plastsäckar och ryggsäckar över axlarna. Den stora frågan för dagen är obesvarad blir det segling till Nightingale? Jag frågar dem som passerar: Boys, do You know if they are sailing? Halloh, Lewis, is it a day to day? We cant tell. Dont know They are making up their minds. They are making up their minds – det betyder att något 20tal män är samlade på backen bredvid Allan Greens hus, alldeles bakom The Hall.
Där står de tysta, med ansiktena vända ut mot havet, då och då viskar någon till någon närstående ett par ord, men inge talar högt. Ingen säger några ledande meningar. Alla avvaktar utvecklingen. Omsider säger någon av rorsmännen till någon av sina besättningar we are sailing. Det brukar vara signalen till att andra rorsmän säger till sina besättningar: We are sailing. Därefter sker allt som ett jordskred. Alla går med snabba steg, lätta steg till sina hus för att samla ihop sin packning. Någon rusar iväg till PWD-basen och får ut traktorn med flakvagn som kör runt byn för att samla upp all utrustning som i regel är placerad utanför grindarna. Man skyndar ned till platsen där The Longboats är uppallade och bär fram åror, master, tågvirke, segel. Andra springer iväg till myndigheternas förvaringsskjul för att hämta (445) ut de stora fyrkantiga lådor, försedd med ett nummer den är enligt en ny Island Council Lag påbjudna att ständigt medföras. En låda för varje båt från nr.1 till nr.8. Lådan innehåller nödförband, ljusraketer och andra sjösäkerhetsdetaljer. Na utrustning är inköpt för allmänna medel och förvaras därför i PWDs skydd. Allan Swain, är utsedd som radioman för alla expeditioner som utgår från Tristan till öarna. Dessutom har man två nödsändare som kan operera även flytande i havet. När allt bohag är nedfört till hamnen finns ett berg, eller lika många persedelhögar, som antal båtar som skall segla. Traktorn kör upp och hämtar båt efter båt med släpvagn, omgivna av sin besättning defilerande ned till hamnen en sträcka av cirka 700 meter. En praktfull syn när man ser den ivriga processionen skrida fram över ängarna och backarna. Den som har lovat att taga med någon gäst sänder en budbärare, men i regel kommer rorsman själv.
Jag känner igen stegen det låter som om fågelvingar som snuddar vid vattenytan kvicka och lätta. Jag hör min rorsman på långt håll och börjar genast att knyta in mina instrument i alla plast-säckar jag kunnat lura till mig. Lidnsay Repetto dyker upp och säger. Roland, make Your gear ready, we are sailing! How long time do You give me to be ready? Oh, say an hour, we havent got the boat down yet.
När beslutet att segla är fattat är hela vår lilla värld dominerad av den stundande seglatsen. Fiskedagen har förtonat, kyrkklockan som pinglat vid 08-tiden är det ingen som hör ofta hinner prästen inte kalla till gudstjänst, därför att han vill vara med nere i hamnen och hjälpa till hålla i en fånglina, eller annat mindre tungt. Arbetsprogrammet för PWD och för jordbrukarsidan är helt upplöst ingen frågar efter något annat än who is sailing with who. En liten förändring har inträtt under senare år det är inte alltid en rorsman kan få (446) sina medägare, sin ordinarie besättning ombord. Man är alltid sex delägare i en båt. Delägarskapet ärvs, eller kan givas givas som gåva från en till annan under förutsättning övriga delägare accepterar den nya medbrodern.
Det är inverkan av penninghushållet i nutid som gör att man inte alltid är beredd att avstå från sin daglön och en seglats kan bli veckolång, ibland längre. Vissa favörer är givna av fiskebolaget till männen de kan alltid räkna med att ha fem dagar under seglats årligen, med full lön men deltager man i flera seglingar så blir överskjutande antal dagar ett nöje utan inkomster av mynt. Myndigheterna har ett semestersystem, som ger männen möjlighet att välja sina fridagar, som segeldagar men fritiden behövs ofta för att gräva, spadvända, skörda potatis, snickra på huset mm.
Det finns en nutida tendens att männen beräknar sina seglatser så att man deltager i en, kanske två, guano-seglatser eller man föredrar The Fat-trip vilken är säsongens sista utfärd innan vintern sätter in. Då samlar man petrellernas flygvuxna ungar skär bort köttet till mat och smälter fettet, som samlas i fem- och tio-liters kannor för att utgöra stekfett. Eller är det någon som föredrar att segla ut de första turerna i september månad, när fåglarna anlänt till Nightingale och äggläggningen har börjat. Då samlas man 1000tals pingvin- och petrellägg. Förr i tiden kunde det vara svårt för de stackare som inte hade delägarskap i någon långbåt; det var dels förlust av status, dels var det en stor förlust av ägg, guano, fågelkött och fågekolja, som dessa de fattiga bland de mindre rika fick lida. Nu är möjligheterna mer demokratiska båtägarna är ofta tacksamma att få en kraftig ung, eller medelålders öman, med sig. Fenomenet att segla, eller inte segla är intressant att studera.
(447 den 5 mars 1974)
Mellan byn och hamnen är en oavbruten ström av vuxna, eller barn som springer för att hämta något som är kvarglömt. Mödrar kommer ned till båtarna med sina barn, som skall följa med en far, eller en onkel, på jungfruseglats. Unga flickor har fått hämta ut livbälten från PWDs förråd. Några hustrur skall medfölja sina män alla dessa samlas i en tyst skara ovanför själva sjösättningskranen. De är grannt utstyrda, i de mest olämpliga sjökläder som kan tänkas jag ser flera av som har blankskinns-skor. Inga bland kvinnfolket, unga eller äldre har lämpliga fotplagg. Bland männen lägger jag märke till att endast ett fåtal har kohuds-tossorna på fötterna. Även där är fotbeklädnaden ofta opraktiskt. Eljests har man sin tristan-jersey knuten runt livet, som sedvänjan är när man idkar friluftsliv på ön!
När båtarna kommit i sjön börjar langen för att hiva ned lasten rorsman och hans närmaste till befäl, sköter om trimmningen den är avgörande för båtens säkerhet, men mer för framgången under kappseglingen. Potatissäckar, vattenkrus, sängkläder i stora plastsvepta rullar, ölbackar, matlådor med lyxen. Kvinnornas plaspåsar med alla ombyten. Extra-segel, reservroder m.m.m.m. När allt är ombord får de extra medföljande en vink att nalkas kajen. De hjälps ned i skrovet och placeras alltid akterut för att vara minst ur vägen. Denna morgon är det 6 båtar som ror ut ur hamnen hela övriga delen av tristans befolkning är församlade vid hamnen, eller på kullarna ovanför. Stora puss- och kramscener har utspelats. Allt är märkvärdigt, spännande och äventyrligt nytt på samma gång trots att seglatserna är ständigt återkommande under viss tid av året..
Sex båtar med sammanlagt 57 människor. Under gårdagen seglade två båtar ut med 18 människor. Tillsammans är det 56 män och 19 kvinnor som har lämnat ön för obestämd tid.
Utanför hamnen reser man riggarna och seglen (448) flyger upp som en spänd fågerlvinge som lyfter från vattenytan. Klockan är 09.30 när alla besättningar reser sig upp i båtarna och hurrar till avsked. En skälvande grann syn att se båtarna skjuta iväg för fyllda segel ut mot storhavet, men förs följande kusten några n.m. utanför bränningen. Vi måste runda Anchorstock Poit innan kursen kan läggas ut mot Nightingale.
Någon timme senare kommer vi in i läbältet, det är oundvikligt det måste passeras innan vi får känna vinden igen. Under laber vind som denna dag sträcker sig lätriangeln tio naut. mil ut i havet, ibland längre. Det kräver lkal erfarenhet att avgöra sådana frågor. Vi rullar och vaggas, värmen känns besvärande en av båtarna fäller sin rigg, plockar in jib-bommen och man ställer sig vid årorna de andra följer exemplet. Efter någon timmes rodd ser vi några små punkter på horisonten som växer det är de tre fiskebåtar som är ute i arbete, de har upptäckt vår möda och kommer för att ge oss bogsering. Under The Cave Point, vid öns sydkust, släpper båtarna bogserlinor. Vi ser sydliga brisen med vita toppar längre ut. Nightingale och Inaccessible är ståtliga på horisonten. Höga molnhättor växer upp över topparna och solen formar skarpa skuggor över eroderade fjällsidor. Männen ror stående med ansiktet mot stäven. Årtagen är raska med gott driv. Jag räknar 40 årtag per minut, ett visst system finns för avlösning, man ror i tjugo minuters perioder och få lika lång avlösning i tur och ordning. Ännu klockan 11.00 är vi roende för att komma ur läbältet. Alla talar om att brisen nalkas, vi kan se det efterlängtade vindstråket, men vi kan inte nå fram. Dyningen är hög men ändå anser männen att sjön är Smooth. Några båtar reser riggarna och börjar skjuta fart, men vi är fortfarande kvar i läbältet. Alla är tysta flickorna säger bara yes och no vid tilltal. De överväger (449)