Sid 500 ..
När församlingen kommer ut från aftonsången i kyrkan upptäcker någon skarpa ljusblänk långt ut till havs, i väster. Ömannen, som iregel har förvånansvärd skarp syn noterar genast att det är en liten segelbåt, med rödaktigt skrov. I den tynande dagen kan jag knappast upptäcka seglet med kikarens hjälp. Sensationen går runt samhället på samma mirakulösa sätt, som alla andra nyheter. Inom några minuter vet alla att en segelbåt styr in mot ön. I radioskjulet samlas de mer prominenta av öns myndigheter. Administratorn, skattmästaren, prästen och polisen och jag. Utanför hyddan samlas barn av olika åldrar. Gnisten anropar: Sailing-yacht approaching Tristan this is Tristan Radio Calling, can You read me. Imcalling you on frekvens .. Inget svar, natten faller. Gnisten meddelar: We can do nothing to-night. Please, stand out at sea. Welcome ashore to-morrow. Det är inte vanligt att små segelbåtar har radiosändare, men det är brukligt att de kan avlyssna meddelanden. Vår telegrafist tar en morselampa och knogar iväg till Hottentott Point för att försöka genom Morse varsko seglaren om budskapet. Det är redan mörkt och havet tycks ändå mörkare. Ingen båt synlig, inga lanternor, inget toppljus morgondagen får ge svar. Alla språkar om denna händelse, den andra segelyachten denna sommar. Det brukar eljest förflyta tio år mellan varje gång en mindre farkost når denna kust. Vinden är vänlig hela natten och havet suckar med tunga brus mot kusten.
(501)
Gråa tunga skyar sveper över fjället. Vinden är nordlig och Vädermannen har inte kallat till fiskedag. Den nordliga vinden misstror man den kan snabbt vålla kraftig dyning och Bubble in the harbour.
Segelyachten synlig i gryningen. Hon ligger på slag in mot kusten med förvånsvärd krängning trots att vinden ännu är laber. Hon gör kryss-slag, men tycks ha svårt komma runt ibland vänder med vinden flera gånger. Alla samlade på strandbrinken utanför fiskefabriken man kommenterar den lilla båten de flesta tycks anse henne alltför liten för dessa områden av havet. Man sjösätter en glasfiber-dinghy och går ut för att kontakta och möjligen hjälpa folket ombord. Det är två personer synliga. En gul karantänsflagg hissas och nationalitetsflagg den är gul och blå!
Hon bogseras in mellan pirarmarna, vilket betyder att hon inte har större djupgående än cirka 90cm. Det kan vara en långkölad och grundgående hemmakonstruktion det verkar egendomligt att segla med dylik farkost i dessa vilda vatten. Den borde vara speciellt lämplig för passadvindar, att löpa undan vinden.
Det är s/y Bris från Göteborg. SXK-skepparen heter Sven Lundin och är i 35-års åldern, hans gast är en ung hollländska, som han mönstrade på Madeira. Han ber om hjälp att få upp båten på land. Hon har inga skador eller läckage men tydligen behöver de två seglarna en rejäl vila. Man mastar av henne och slår en tross runt skrovet tristanmännen är vana vid dylika manövrer. Jag bekantar mig med min landsman. Deras äventyr är värda att lyssna till, men knappast att taga efter. Under cirka två månader har de legat till sjöss. De seglade ut från Mar del Plata i smyg, enligt vad han säger. Målet var Tierra del Fuego nu har de hamnat på Tristan da Cunha, utan något sjökort eller några planer. När jag språkat en stund (502) måste jag konstatera att det är en hygglig man, men hans planering av sin seglats verkar sorglös för att finna ett vänligt omdöme. Han är praktiskt taget utan färsk vatten, utan proviant. Båten är 20ft, med ringa djupgående. Byggd av honom själv för en Jorden Runt seglats, som skulle ge honom tillfälle att skriva artiklar och därigenom existera. När han inte kunde kryssa sig ned till sydspetsen av Sydamerika, beslöt att han att segla till Cape Town. Det kan inte hjälpas, men hela äventyret verkar barnsligt, därifrån skulle han fortsätta ned till Australien in due time Cape Horn.
Helt befängt vilket jag påpekar. Han instämmer och säger att han skall försöka segla till St Helena istället. Hur länge skall Du stanna på Tristan tre-fyra-fem veckor. Har du vikitga reparationer att utföra? Nej inget särskilt, några småting, lite målning! Öborna ruskar på huvudet om några dagar har man höstdagjämning som innebär att vinterhalvåret sätter in med kärvare pustar över de ödsliga vattenöknarna. Vilken seglare som helst skulle vara angelägen att komma så långt ifrån dessa latituder som möjligt innan höstvinden börjar sin sång. Det gör mig bekymrad, att just en svensk skall komma seglande hit och visa mindre gott omdöme. Sven Lundin är den typ av unga nutidsmänniskor, som dels har en filosofisk syn på på tillvarons problem, dels helt ringaktar alla materiella småting,, som ofta pryder livet. Dels är relativt obekymrad om ödet kallar honom att sluta sitt liv under någon färd till sjöss. Han tycks alltid ha varit en vagabond, som sysslat med måna ting i närhet till sjön. Erfarenhet, men också blåögd vänlig godtro, att allt ordnar sig omsider. Under denna seglats har de mött några oväder och en gång kantrat runt sidlänges nästa gång stupades med stäven före och aktern efter, en volt. (503) Alla luckor stängda men åtskilligt vatten kom in genom ventilerna. Riggen höll vid båda tillfällena. Det gav honom tillfälle till att fundera om båten var den rätta denna latitud. Ömännen är hyggliga, mycket tack vare att fiskekompaniet är den kraft som ger redsakp och män. Administratorn är kungen som tar emot audiens, men eljest inte disponerar en roddbåt. Sven Lundins Bris placeras av lyftkranen längs en bergvägg, där hon är utanför farvägen av kranar eller båtar. Öborna kikar med viss undran på paret som ämnar leva i sin båt på obestämd tid.
Det är tydligen märkbart, att nu som tidigare, är det expatriates som först erbjuder sitt beskydd dusch, bad eller vila. Att taga emot den tvätt de har ombord, att hjälpa dem tillrätta. Medan öborna intar en mer tillbakadragen attityd. Är det blygamhet, skygghet, eller protest mot houtsiders välde? Svårt att avgöra, men man lämnar av gammal vana initiativet till de houtsiders.
Vi språkar och jag frågar honom om hur han planerat sin seglats och den ekonomi, som måste finnas. Den är som fågels under himmelens fäste, var dag sintt eget problem. Det verkar lättsamt men medför att de alltid blir cause celebre där de dimper ned. Inte riktigt bra för det svenska namnet.
Denna dag filmar jag interiören i sjukhuset med doktorn som välvillig stand-in. Därifrån går jag ned till Hottentott Gulch där sopbergen växer med förskräckande hastigt. En otäck sida av affluence, som vinner inträde. Det glittrar i kvällsolen av högarna av burkar och annat avskräde. Hur skall man förfara? Möjligen använda en bulldozer att fylla ut ravinen alltefter som den packas med sopor! Något bör göras innan problemet blir utanför öbornas kontroll. (504) Om aftonen har Nigel Hobbs med maka bett mig komma in för att deltaga i middag med de två seglarna, samtidigt skall vi göra en intervju på engelska för den lokala radion.
[Jag frågar Sven Lundin om hans loggbok och får besked att han inte för någon dylik, han noterar sin position på US navys Weathercharts, som finns i översiktskartor för varje månad med tillägg: This chart should not be used for navigsational purposes! Skalan omfattar hela oceanen.]
Sven Lundin är 35 år gammal, utan något särskilt yrke, men tydligen har han prövat på både snickarens och svetsarens tillvaro, och allt som legat inom den ramen. Ingen särskild examen i något fack. Han har tydligen redan från 20års-åldern varit en båtvän, snickrat sina egna byggen och drivit omkring i olika vatten. Han är en man som inte har några dyrbara vanor, han varken röker eller dricker och är måttlig i matväg men ändå fyllig, nästan oklumpig kroppsbyggnad. Hans huvud är inramat av ett stort vildvuxet rödaktigt skägg, som delas av en stor rödfärgad, väderbiten, näsa. Han har imga speciella planer, och heller ingen brådska i livet det ligger mycket av filosofi i denna attityd. Hans lilla holländksa kamrat verkar att vara 23 år. Enliten kraftigt byggd flicka som aldrig tidigare haft erfarenhet av segling. Denna privata bakgrund kan jag inte gissa men deras insikt i engelska språket är god och korrekt.
Vi frågar och Sven Lundin svarar redigt och blygsamt, även hans kantringar under oväder verkar vara troliga och upplevda. Det är bara en sak som gör mig fundersam han tycks inte dr några slutsatser ut ur dessa katastrof-tillbud. Händer 2två gånger under denna segling, som företas under sommartid, vad skall inte hända om vintervädren börjar yla? Jag lägger märke till att under vårt samtal att han ofta återkommer till den talrika litteraratur, som under senare år kommit ut i bokmarkanden alla långfärdsseglares skildringar i bokform av sina färder. De första böckerna rönte stort uppseende, enstaka kan även i nutid bli uppmärksammade men hela (505) genren har blivit övermättad. Han har tydligen läst dem alla och olika av författarna har han som biblar. Ett sorts svärmeri för sjövagabonderi, som inte är så ovanligt i våra tekniska dagar. Sven Lundin medger att när han var yngre, så var han en s.k. Hippie, till sorg för ambitiösa föräldrar men utan vara till skada för någon annan, än möjligen sig själv.
Han återvänder ofta till de olika böckernas upplysningar i segelföring och stabilitet. Hans första ambition när han byggde denna båt var att göra den till en lättmanövrerad Enmansbåt. Därefter skrovstabil och inte stor. Det senare kravet därför att man betalar vid varv och hamnplatser efter tonnage och han har föga slantar att trolla med. Grundgåendet skulle förmodligen underlätta att sliptaga båten. Båten är helt däckad, förhöjt, och akterut finns ett cockpit som tillåter en människa att sitta i titthålet. Två Hatches finns, en midskepps ch en längre förut. Masten står på däck och är kraftigt stagad en låg rigg. Från början hade han två master, med egendomligt segel en amatörs önskan att skapa något eget. Nu har han normal Bermudas-rigg med masten nästan mitt i skrovet. Det mesta verkar vara sunt det är en bara en sak en tvekan om dylik båts kapacitet i dessa farvatten. Hon har ett djupgående av cirka 90 cm, och en ballast i kölen om 12 kg. Mat vatten och utrustning får utgöra återstoden av ballasten men den avtager alltefter som resan blir lång. Desuutom har han bara 80 liter av färskvatten, vilket verkar att vara helt otillräckligt det medger ingen marginal. Även planering av proviant verkar vara amatörmässig. Ingen form av torkad frukt, eller torkade lättare matvaror. Bara konservburkar som både är dyrt och i längden skadligt. Vårt samtal löper fint. Men frågetecknen är alltför många???
(506) Dagen är präglad av det väntade besöket den stora lyx-kryssaren m/s Vistafjord, som skall ankra utanför och lämna post.
Barometern är fallande och sjön har ökat. I hamnmynningen dånar fallsjöarna med oroväckande kraft. Vinden är nordlig. Våra Nightingale-farare kan inte komma ifrån sin ö.
Fjället är svept i ett nästan svart molndok, som sträcker sitt paraply långt ut över havet. Men luften är varm, min termometer visar 24gr C och fuktighetn är 85%.
I radioskjulet är det fullt av houtsiders, admin och the treasurer och polisen medan öborna hålls utanför denna viktiga angelägenhet, som om den inte angick dem. Det är i alla fall öborna som möjligen skall kunna komma ut och hämta in de efterlängtade postsäckarna då behövs dom!
Omsider sprider sig ryktet att hon kommer att vara utanför byn kl 15.30. De har haft hårda vindar alltsedan de lämnade Cape Town. Sjön tiltagande. Vid tvåtiden kommer fiskefartyget Gillian Gaggins från Inaccessible, för att vara på platsen om ingen båt kan lämna ön Gaggins har ett ärende, att hämta några maskindelar som är utsända från från Cape.
Alltefter som timmen nalkas ökas aktiviteten på ön. Jag ser många män hämta lavastycken från murarna och knacka sönder dem i lagom stycken för att one dollar pieces, till nyfikna amerikanska turister. Man fyller säckar med dessa småstenar. Andra samlas nere vid hamnen med olika påsar och lådor, som innehåller olika artiklar att försälja den gamla anden av Bartering lver tydligen kvar i folksjälen. Många har modellbåtar i knyten, andra har spinning-wheels, alla nedmonterade. Samltiga har lånat upp livbälten. Inga kvinnor och barn tillåtna att deltaga i färden ut till fartyget. T.o.m. prästen dyker upp med en liten box, som innehåller försäljningsobjekt. Ingen frågar, men alla gissar och undrar. Han har en praktisk och idog familj, troligen är det några snäckor eller dylikt. Det har tidigare hänt att man medfört levande pingviner och sålt till turisterna med en sådan framgång att ingen glömmer den businessen. Ett pund per styck betingade fåglarna de formligen rycktes ur händerna på försäljaren. Vad som hände med pingvinerna är inte känt. I alla händelser anses de inte vara passande för köksmästaren i en lyxkryssare.
The Factory, sjösätter sin större öppna båt, de fylls genast av ömän av alla åldrar. Vi är alla iförda livbälten och många blickar mot hamnmynningen som är en sjudande vattencirkus. The Government släpar ned sin stora Barge, som sällan är i sjön den är hemmabyggd och stor, som en pråm med pråmform. Även den packas av män. En påtaglig känsla av konkurrens finns mellan de olika grupperna PWDs och Factorys. De senare består av alla fiskarena med Basil och Lindsay och Benny i täten. Jag anser mif säkrast i deras sällskap. Men den stora pråmen kommer först igång med sin motor och får en vink att Smooth Time ger chans att komma ut till sjöss. Allt är stor spänning runt omkring hamnen kullarna är fyllda av kvinnfolk, utanför The Factory hänger alla de äldre män, som inte bryr sig om dylika utflykter alla ögon är fixerade på The Company-boys. De stretar med motorn, som har purrat en stund, men därefter stoppats. Svetten pärlar om pannorna på de ansvariga experterna. Omsider måste man ge upp. All ashore, engine has broken down! Det är intressant att se den tysta besvikelse som finns i alla ansikten. Alla säckar med bytesgods kånkas upp och man stirrar ut mot horisonten där alla de goda dollarsedlarna finns!