Den riktige Robinson
Den skotske sjömannen AlexanderSelkirk anses allmänt vara förebilden till Defoes romanfigur Robinson Crusoe.Selkirk hamnade efter ett skeppsbrott på den obebodda ön Juan Fernandez utanförChiles kust. Men Defoe hade troligen även inspirerats av berättelsen om ensjöman som levde ett och ett halvt sekel före Selkirk. Här följer berättelsenom Fernão Lopes, den förste Robinson Crusoe.
Åretvar 1512. Den outtröttlige Affonso dAlbuquerque hade utfört en framgångsrikräd mot Malacka. Nu var han på väg tillbaka till Goa. Trots de exempellösaframgångarna på Malacka var Den store Affonso på dåligt humör. Flera av hansskepp hade gått under i en storm och en stor skatt av slavar och varor hadegått den portugisiske kungen ur händerna. Dessutom hade Affonso fåttinformation om att fortet Benastarim i Goa åter var i muslimernas händer. Ochvad värre var, flera av de portugisiska ädlingar han lämnat att styra det år1510 erövrade Goa hade nu konverterat och gick fiendens ärenden. Erövringen avGoa var det dåd Affonso satte högst och han ämnade inte låta det förbli ogjort.Hans flotta var fortfarande stark nog för att framtvinga en förhandlingslösning.Goas kommendant Rasul Khan accepterade Affonsos krav och kapitulerade. Men hanvar orolig över det öde som skulle möta de portugiser, vilka nu skulle falla i Affonsoshänder. Denna oro var mycket berättigad. Inte nog med att dessa män hadedeserterat, de hade samarbetat med den muslimske fienden, ja i några fall t o mkonverterat till islam. På den iberiska halvön hade man en lång och bitter erfarenhetav strider med morerna. Att en portugisisk adelsman skulle samarbeta medmuslimer sågs som det yttersta brottet. Rasul Khan utverkade därför ett löftefrån Affonso att han skulle skona sina landsmäns liv. Detta lovade Affonsomotvilligt, och Benastarim var åter i hans händer.
Affonso avskydde de landsmänhan såg som förrädare, både av sin kung och av sin Gud och han skulle helst haavrättat dem på fläcken. Men även den självsvåldige Affonso kände sig bunden avett löfte. Han skulle låta dem leva, men på hans eget sätt: under tre heladagar torterades förrädarna på det hemskaste vis. Den högra handen höggs av, såockså tummen på den vänstra. Öronen och näsan skars av, deras hår och skäggdrogs ut. Under tortyren dog över hälften av offren. Bland de få överlevandefanns Fernão Lopes de Castanhedas, ledaren för den grupp portugisiska ädlingarsom förrått Affonso. Lopes lämnades att klara sig bäst han kunde, föraktad avsina landsmän och motvilligt övergiven av sina forna muslimska vänner. Som eneländig tiggare tillbringade han tre år i Goa.
Fripassageraren
1515dog Affonso dAlbuquerque. Tvärtemot hans enträgna önskan blev Affonso begravdi Goa. Han ville själv att hans aska skulle sändas till Portugal, men Affonsosvidskepliga landsmän ville annorlunda. Så länge den stora erövrarens ben viladei Goa skulle staden inte förloras. Under den turbulens som följde efter Affonsosdöd lyckades Fernão Lopes våren 1516 smyga sig ombord på ett fartyg meddestination Lissabon. Fripassageraren upptäcktes snart men kaptenen hade ingetannat val än att låta honom följa med till Portugal. Där hade han fru och barnoch kanske en förlåtande kung.
SantaHelena
14år tidigare hade Joao da Nova upptäckt en ny ö i Sydatlanten. Ön
saknadeförutsättningar att tjäna som hamn, men den var bördig och hade ett angenämt klimat.Här fann man friskt vatten, frukter och ved. Detta var en perfekt plats förproviantering för skepp på väg hem från Indien. Ön koloniserades inte menportugiserna lyckades hålla dess existens hemlig i 80 år. Eftersom den dag önförst siktades var den heliga Helenas dag, enligt dåtidens kalender, döpte daNova ön till Santa Helena.
Under sjöfärden mot Portugalhade Fernão Lopes börjat tvivla på sina möjligheter i hemlandet. Skulle hanshustru verkligen acceptera en vanärad och lemlästad man? Skulle kungen straffahonom? När skeppet nådde Santa Helena och besättningen gick i land för attproviantera, gömde sig därför Fernão Lopes i skogen. En grupp män sändes attsöka efter Lopes, men fick återvända med oförrättat ärende. Skeppet satte kursmot Lissabon och lämnade Fernão Lopes ensam på Santa Helena han blev denförsta permanenta invånaren på den idag brittiska ön Saint Helena.
Att överleva på den obebodda önvar inte lätt, trots att det fanns gott om vatten, ätbara örter och frukter.Men hans skeppskamrater lämnade värdefulla gåvor efter sig: en tunna med kakor,några bitar torkat kött, saltad fisk, salt och en del kläder. Och inte minst avallt, en eld. Denna vårdade Lopes ivrigt. Inte förrän han funnit stenar medvilka han själv kunde göra upp eld, vågade han lämna sitt läger nere vid havet.Med sina lemlästade armar grävde han ut en grotta i det lösa vulkaniska berget.Därefter började han utforska sitt nya hem.
En delad ensamhet
StHelenas kust är brant och ogästvänlig, helt olik det inbjudande inre av ön.Portugiserna hade på nordvästsidan av ön funnit två parallella djupa raviner,vid vars mynningar man kunde landa med roddbåt. I den södra av dessa, AgoadaNova, uppförde man ett litet kapell och sådde frön. Än i dag kallas dalenChapel Valley och här ligger huvudstaden Jamestown. I dessa djupa dalgångarinredde nu Fernão Lopes sitt liv efter bästa förmåga. Ett helt år levde han ettensamt men inte helt olyckligt liv. Men när han såg ett skepp vid horisontenför första gången blev han rädd. När skeppet kom närmre såg han att det var portugisiskt.Hade man kommit för att hämta honom? Åter gömde han sig och undgick upptäckt.När skeppet efter någon vecka lämnade ön var han lättad. Han vågade sig framtill vattenbrynet för att skåda skeppet avlägsna sig för fulla segel. Det vardå han såg att någonting rörde ute i vattnet. Det visade sig vara en halvdränkttupp som ramlat av skeppet och nu kämpade för sitt liv i vågorna. Med tanke påsitt tillstånd var det oförsiktigt av Lopes att simma ut och rädda tuppen, menhan lyckades. Han tog den halvdöda fågeln till sin grotta, men inte för att tillredasig en smaklig måltid. Istället tog han väl hand om tuppen och den kom att blitam som en hund och följde honom varthän han gick. Detta var ett sällskap somhan uppskattade mer än människors. Och livet på ön hade blivit lättare, förfartyget hade lämnar kvar nya gåvor åt honom: kakor, ostar, frön samt ett brev.I detta uppmanades han att inte gömma sig i fortsättningen, för ingen skulleskada honom.
I 10 år levde Fernão Lopes iensamhet på sin ö. Skepp kom och gick, men han höll sig alltid undan. Dettatill trots skedde ett stadig utbyte av varor, för det Lopes hade sått ochvårdat hade blivit en eftertraktad vara för de skepp som angjorde ön. I utbyteerhöll Lopes hönor, frön, kläder och verktyg. Hans rykte hade spritt sig tillPortugal och även kung Joao III var intresserad av att få träffa denne märkligeman. Hans ensamhet bröts efter 10 år, när en ung javanesisk slav rymde från ettskepp och gömde sig på ön. Men detta var ett sällskap som Lopes inte allseftersträvade och deras relation var kylig. Pojken fann det därför för gott attge sig tillkänna när ett skepp anlände till ön. I utbyte mot straffrihet erbjödhan kaptenen på skeppet att visa var Fernão Lopes levde. Kapten Pero Gomez Teixeira fann så sinberömde landsman. Denne ropade och bad men kapten Gomez talade lugnande tillden rädde Lopes. Ingen skulle göra honom något ont och ingen skulle tvingahonom att lämna Santa Helena. Allt han begärde av Lopes var att denne inte skullegömma sig när de portugisiska skeppen anlände till ön utan istället vara dembehjälpliga, till båda parters båtnad. När Lopes väl gått med på dettaöverräckte kapten Gomez ett brev till Lopes. I detta brev stod det att varjesjöfarare som anlände till Santa Helena skulle samarbeta med Lopes och inteföra bort honom från ön mot hans egen vilja. I den portugisiske kungens namnundertecknade kaptenen detta dokument.
Hem till Portugal
Fråndetta ögonblick gömde sig inte längre Lopes. De förnyade kontakterna medlandsmännen orsakade dock stor smärta. Alltmer tänkte han på det förräderi hanbegått, inte bara mot sin kung utan även mot Gud. Han fann inte längre någon roi sin själ. Trots sin rädsla och sin motvilja beslöt han till sist att följamed ett skepp tillbaka till Portugal. Där skulle han söka förlåtelse för sinabrott. Vistelsen i Lissabon var ett enda stort lidande. Han gömde sig i kaptenenshus och sent på natten smögs han ut och fördes till kung João III och hansdrottning. Kungen förlät honom förräderiet mot fosterlandet och erbjöd Lopes enfristad i ett kloster. Munkarna var förtjusta över att få en så celeber gäst,men även ett kloster var för Lopes en överbefolkad plats. Han hade fått sinkungs förlåtelse, men han behövde även Guds förlåtelse. Det grova brott hanhade begått kunde emellertid enligt kyrkans regler endast förlåtas av påvensjälv. Lopes sökte kungens tillstånd att bege sig till Rom och dettabeviljades.
Förlåtelsen
Lopesbrott var avfall från den rätta tron samt att ha tagit till vapen mot män avdensamma. Dessa brott föll under kategorin Speciella klasser. Endast påvensjälv eller någon av påven delegerad kardinal kunde ge absolution. För den somsjälvmant sökte förlåtelse fanns en sådan möjlighet. Vid denna tid var detbrukligt att utföra en förlåtelseceremoni under julveckan. En hög tron byggdesi St Peterskyrkan. Högst upp satt påven själv. De ångerfyllda fick en och en vandrauppför trapporna. För att dölja deras ångerfyllda anleten kunde påven svepa indem under en av sina långa mantlar för att sedan lyssna på deras bekännelser.En stor folkmassa hade samlats för att få se en skymt av den lemlästade mannenfrån Santa Helena. Ingen kunde undgå att känna igen honom. På ett stapplandespråk, förvanskat av tio års tystnad, framförde Fernão Lopes sin berättelse förpåven och bad om Guds förlåtelse. En lättad och jublande glad Fernão Lopes komefter en stund nedför trapporna, denna gång utan att gömma sitt ansikte.Äntligen hade han fått frid. Senare erhöll Lopes audiens hos påven. Dennefrågade om han kunde hjälpa Lopes att åter etablera sig i samhället. Men FernãoLopes hade bara en enda önskan: att få återvända till sin ö. Påven varförstående och sände med Lopes ett brev, i vilket han bad kung João III atttillåta att den nu syndfrie skulle få återvända till Santa Helena.
Återkomsten
NärFernão Lopes dog på Santa Helena 1545 hade han tillbringat nästan 20 år på ön.Efter sin återkomst från Europa var han mera öppen, fanns ofta nere vid strandennär skepp anlände. Han erhöll gåvor från skeppen och på så sätt odlade hankalebass, granatäpplen, apelsiner och palmer. Han hade ankor, hönor, grisar ochgetter, vilka alla så småningom spred sig över ön i ett förvildat tillstånd.För sjöfarare ökade på detta sätt Santa Helenas värde.
Idagär St Helena mest känd för Napoleons vistelse på ön 1815-1821. För de 5 000invånarna på ön är Napoleon ingen hjälte. Deras hjälte är Dom Fernão, denförste invånaren på deras ö.
Källor:
1. Correia,Gaspar (1860). Lendas de India, 2: 196-197. Lissabon: Academia R. dasSiencias.
2. CliffordH: The Earliest Exile of St. Helena. Blackwoods Magazine, Vol. 173; May 1903:625-633.
3. Gosse P:St Helena 1502-1938, p. 4-10.
4.www.sthelena.se